I 33 § LAV finns en i stort sett bortglömd bestämmelse – möjligheten till säsongstaxa. Varför används den så sällan?
Det är knappast så att det saknas kommuner med tydliga säsongsvariationer, till exempel turism under sommarsäsongen eller vintersäsongen. Gotland är ett tydligt exempel, där befolkningen ökar från omkring 60 000 året-runt-boende till ungefär det dubbla under sommaren. I Åre är variationerna sannolikt ännu större – de drygt 12 000 permanentboende ökar uppskattningsvis med 150 till 300 procent under högsäsong.
Samtidigt är det just i dessa kommuner som VA‑relaterade utmaningar blir särskilt tydliga. På Gotland återkommer rapporter om vattenbrist under sommaren, medan Åre brottas med kapacitetsutmaningar och stora utbyggnadsbehov kopplade till en växande besöksnäring.
Varför ser vi då inte fler som använder den möjlighet som lagstiftningen faktiskt ger?
En säsongstaxa ser till att kostnader som uppstår till följd av säsongsvariationer fördelas mer träffsäkert och rättvist. Genom ett högre kubikmeterpris under säsongen kan kostnader kopplade till turism och tillfälliga befolkningstoppar i större utsträckning bäras av de som faktiskt ger upphov till kostnadsökningarna. Effekten blir att de permanentboende får lägre avgifter totalt sett, räknat över hela året.
Rent konkret är det kubikmeterpriset som differentieras i en säsongtaxa och det skulle kunna se ut så här:
Värt att fundera över är om en säsongstaxa skulle kunna få ytterligare effekter. I kommuner med vattenbrist kan ett högre pris under högsäsong även bidra till att dämpa förbrukningen just denna kritiska period. I sådana fall kan säsongstaxan få en dubbel funktion – både som ett verktyg för kostnadsfördelning och som ett sätt att hantera resursbrist.
Möjligheten att variera VA-avgifterna över året i en så kallad säsongstaxa regleras i 33 § LAV.
Bestämmelsen innebär i korthet att brukningsavgifter normalt ska bygga på samma beräkningsgrunder oavsett när på året VA‑anläggningen används. Men om det finns behov av särskilda åtgärder under en begränsad del av året – till exempel under en turistsäsong – får avgifterna under den perioden bestämmas så att de blir högre.
Det innebär att det finns ett uttryckligt lagstöd för att ta ut högre avgifter under perioder med hög belastning.
En viktig förklaring till att säsongstaxor hittills inte har fått genomslag är de praktiska förutsättningarna. För att kunna tillämpa olika avgifter under olika delar av året krävs att vattenförbrukningen kan avläsas vid rätt tidpunkter – före och efter säsongen.
Historiskt har detta varit en utmaning. Vattenmätare har i stor utsträckning krävt manuell avläsning, vilket gjort extra avläsningar både tidskrävande och kostsamma. I praktiken har det varit ett tydligt hinder.
Nu håller förutsättningarna snabbt på att förändras.
I takt med att digitala vattenmätare ersätter de analoga, skapas nya möjligheter att följa förbrukningen löpande. Det innebär att säsongstaxa nu i många fall är lika praktiskt möjlig som den länge har varit juridiskt tillåten.
Säsongstaxan är ett konkret verktyg i LAV som hittills i stort sett varit outnyttjat. Det är anmärkningsvärt, inte minst i de kommuner där behoven är tydliga och där de tekniska förutsättningarna nu finns – eller snabbt är på väg att komma på plats.
Samtidigt pågår en bredare diskussion om effekttaxor och andra former av differentierade prismodeller. Mot den bakgrunden finns det skäl att också lyfta det som redan är möjligt i lagstiftningen – inte minst genom 33 § LAV.
Vi har nu påbörjat arbetet med att utreda vår första säsongstaxa i en svensk kommun. Vår förhoppning är att det ska bidra till fler diskussioner – och på sikt fler tillämpningar.
Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!
