Det händer rätt så ofta att vi diskuterar nya detaljplaner med våra kunder. Frågorna handlar ofta om ansvarsfördelning, både när det gäller teknisk utformning av dagvattenanläggningen, utförande och ekonomisk hantering och fördelning. I vissa detaljplaner förväntas all fördröjning av dagvatten ske på kvartersmark. Vad innebär en sådan plan för ansvarsfördelningen på sikt och vad innebär det för VA-huvudmannen specifikt?

VA-huvudmannens uppdrag

Kommunen är den som ansvarar för att utreda behovet av allmänna vattentjänster både i planerad ny bebyggelse liksom i befintlig. Om det finns ett behov som behöver lösas genom en allmän anläggning och där en enskild anläggning inte kan godtas, ska kommunen (kommunfullmäktige) ta beslut om verksamhetsområde och se till att behovet tillgodoses genom en allmän anläggning. Dessa ord känner vi igen från lagen om allmänna vattentjänster (LAV) - det är 6 §.

Vi vet att denna skyldighet också omfattar dagvattentjänsterna men vår uppfattning är att det fortfarande är många kommuner som bara tagit fram utbyggnadsplaner för vatten- och spillvattentjänsterna. Det är inte ovanligt att behovet av dagvattentjänster inte utreds med 6 § och LAV som utgångspunkt utan tekniska utredningar fokuserar i första hand på att lösa dagvattenfrågan praktiskt och tekniskt. Alltså utan indelning i enskilda anläggningar och allmän anläggning. Detta kan få stora konsekvenser för VA-huvudmannen i förlängningen.

Du som gått kurs i LAV vet att det finns en tydlig ansvarsgräns mellan den allmänna och enskilda anläggningen. Förbindelsepunkten ska vara en tydlig gräns mellan VA-huvudmannens och fastighetsägarens ansvar och den är startskottet för avgiftsskyldighet och användandet av anläggningen. VA-huvudmannen har begränsade möjligheter att ställa krav på det som sker på den enskildes sida av förbindelsepunkten.

Vi på VA Strategi pratar ofta om den besluts- och arbetsprocess som vi tänker bör råda i kommuner när det gäller allmänna vattentjänster för att skapa tydlighet mellan de olika parterna. När kommunen tagit beslut om ett verksamhetsområde blir det som en beställning till VA-huvudmannen som då ska ordna en anläggning för berörda fastigheter. VA-huvudmannen har ansvar för att ordna en anläggning som uppfyller skäliga anspråk på säkerhet enligt 13 § LAV. Normalt dimensioneras anläggningen efter Svenskt Vattens publikationers råd, i dagsläget till exempel P110. Här kommer ansvarsfördelningen och gränsen mellan den allmänna och enskilda anläggningen in igen. Frågan är om dagvattenutredaren räknar på VA-huvudmannens anläggning separat eller om hänsyn tas till den fördröjning som förväntas ske på privat mark?

Vi återgår till våra erfarenheter från plandiskussioner runt om i landet och vi ser framför oss en ny detaljplan där dagvatten ska fördröjas och infiltreras i växtbäddar på kvartersmark. I den här situationen tycker vi att VA-huvudmannen bör ställa sig följande frågor:

• Finns det en skyldighet för fastighetsägarna bygga växtbäddarna?
• Vad händer om växtbäddarna inte byggs?
• Vad händer om fastighetsägare ändrar markanvändningen framöver och tar bort växtbäddarna – vad får det för konsekvenser för flödet i den allmänna dagvattenanläggningen?

Det här är frågor som VA-huvudmannen behöver ta upp när nya detaljplaner diskuteras. VA-huvudmannen äger den allmänna anläggningen och ansvarar för att den fungerar och är tillräckligt säker. Ansvaret påverkas i princip inte av hur fastighetsägare agerar på sin fastighet, även om det kan påverka hur den allmänna anläggningen behöver dimensioneras. Hur de privata fastigheterna kommer att utformas framöver kan skapa en osäkerhet för VA-huvudmannen när anläggningen ska dimensioneras. Därför är det viktigt att VA-huvudmannen kommunicerar med andra delar av kommunen för att se till att detaljplanerna skapar goda förutsättningar för att ordna en allmän anläggning som fungerar både idag och i framtiden. Det är knappast rimligt att den allmänna dagvattenanläggningen dimensioneras på ett sätt som förutsätter fördröjning på privata fastigheter om VA-huvudmannen inte kan lita på att fördröjningen faktiskt blir av.

Slutord

Vi förstår att det kan finnas behov av att fördröja och ta hand om dagvatten på privat mark och att det inte fungerar om all privat mark hårdgörs och leds vidare till den allmänna anläggningen. Men är det rimligt att förlita sig på att en stor del av fördröjningen ska ske på privat mark? Är det klokt att dimensioneringen av den allmänna dagvattenanläggningen bygger på fördröjning på enskilda fastighetsägares tomter? Vi skulle gärna se att de dagvattenutredningar som görs för nya detaljplaner skiljer på fördröjningsåtgärder på privata tomter och i den allmänna anläggningen. Om flödesberäkningar och dimensionering görs med och utan åtgärder på privat mark skulle det tydliggöra hur VA-huvudmannens anläggning fungerar oavsett åtgärder på fastighetsägarnas sida av förbindelsepunkten. Då skulle framtida risker lyftas fram på ett klokt sätt och VA-huvudmannens perspektiv vid planläggning belysas.

Vi följer med spänning översynen av regler i PBL med koppling till vatten och vi följer Svenskt Vattens arbetet med ny ABVA. Vi hoppas att vi framöver kommer att få en tydligare ansvarsfördelning när det kommer till dagvatten men i dagsläget vill vi slå ett slag för vikten av VA-huvudmannen förstår sitt uppdrag och ansvar enligt 13 § LAV - att ordna en allmän dagvattenanläggning som uppfyller skäliga anspråk på säkerhet idag och i framtiden.