Logo VA Strategi

Historien om kommunala vattentjänster

Innan 1955 års Va-lag trädde i kraft fanns bestämmelser om vattentjänster i flera olika lagar, framför allt i hälsovårdsstadgan (1919), byggnadslagen (1947) och vattenlagen (1918). Hälsovårdsnämnden hade ett visst ansvar för att verka för att vatten- och avloppshanteringen fungerade, och kommunerna kunde ingripa bara i enskilda fall när det var absolut nödvändigt av sanitära skäl. Den här ordningen fungerade godtagbart i de stora städerna, men på landsbygden stod det sämre till. 1935–1936 visade en särskild folkräkning att 80 % av de ingående fastigheterna saknade antingen vattenledning, avlopp eller båda. Tio år senare, 1945, beräknades att 37,5 % av hela Sveriges dåvarande befolkning saknade vattenledning, avlopp eller båda.

Med tanke på dessa problem genomfördes en utredning och yttranden togs in. I princip alla yttranden uttryckte att det fanns ett behov av en förändring för att förbättra förhållandena. Utredningens sakkunniga ansåg att det fanns flera anledningar till de dåliga förhållandena, däribland att kommunerna inte hade velat eller haft möjlighet att hjälpa till att skapa gemensamma lösningar. Framför allt pekade de på att det i princip inte fanns någon möjlighet att tvinga fastighetsägare att ansluta sig till vatten- och avloppsledningar och att möjligheten att ta ut avgifter var begränsad.

Av detta följde några av grundprinciperna för dagens vattentjänstlag: Kommunen skulle ta ansvar för att fastighetsägarna hade tillgång till vatten och avlopp. För att detta skulle fungera, gavs kommunen tillåtelse att ta ut avgifter för vattentjänster och att tvinga fram en anslutning (1955 års lag) eller, som idag, kräva betalning oavsett faktisk anslutning.

Dagens VA-Sverige

Hur ser det då ut idag, när vi börjar närma oss 70 år med VA-lagstiftning? Sedan 1955 har saker naturligtvis utvecklats. Inte minst har tekniken utvecklats, och det innebär bättre förutsättningar för enskilda VA-anläggningar. Det som inte har förändrats är att en enskild anläggning ställer krav på att enskilda fastighetsägare är villiga att lägga tid och pengar för att anlägga och underhålla den. Att bra teknik finns tillgänglig behöver inte betyda att den faktiskt används, och många gånger kan det vara lockande för en fastighetsägare att, till exempel, välja ett billigare alternativ trots att det inte är det bästa för fastigheten.

Även på ett juridiskt plan har det skett förändringar sedan 1955 års lag, men som sagt är många av grundprinciperna desamma. Den senaste förändringen i lagstiftningen trädde i kraft så sent som 1 januari i år 2023 och innebär, bland annat, att ett nytt stycke läggs till i den 6 §, som nu har följande lydelse:

Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, ska kommunen

  1. bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas, och
  2. se till att behovet snarast, och så länge behovet finns kvar, tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän va-anläggning.

Tillägg:

Vid bedömningen av behovet enligt första stycket ska särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

Bakgrunden till lagändringen finns i utredningen Vägar till hållbara vattentjänster. En av tankarna bakom utredningen var att hitta ett sätt att skapa mer flexibilitet vid behovsprövningen genom att ge större möjlighet till enskilda lösningar, särskilt på landsbygden. I propositionen, som ligger till grund för lagändringen, finns den tanken kvar. Samtidigt poängteras flera gånger att lagändringen inte syftar till att ändra kommunens ansvar att tillhandahålla vattentjänster, utan snarare att förtydliga att en enskild anläggning, under vissa förutsättningar, kan tillgodose behovet av vattentjänster även inom ett större sammanhang.

Dessa två, till viss del motstridiga, tankar har orsakat viss debatt bland jurister som kommenterat lagändringen och försökt förutse vilken påverkan den kommer ha. Vissa tror att lagändringen just i 6 § inte kommer att innebära någon faktisk förändring, medan andra tror att den kommer leda just till ökad flexibilitet.

Praktiska konsekvenser av förändringen

På VA Strategi arbetar vi mycket med att hjälpa kommuner med arbetsprocesser och avgiftsberäkningar. Vi tror att den förändrade lagstiftningen och kravet på vattentjänstplaner kommer att innebära positiva effekter för VA-huvudmannen. Bättre och tydligare planering av framtida anslutningar förenklar VA-huvudmannens planering, både ur ett tekniskt och ekonomiskt perspektiv. En tydlig plan skapar förutsättningar för att planera för investeringar och skapa en jämn taxeutveckling.

Det som vi däremot är mer bekymrade över är just tanken på flexibilitet och hur det skulle kunna påverka VA-huvudmannens planering och VA-taxans utveckling. Om kommunen bedömer att vissa områden klarar sig med enskilda VA-lösningar finns en risk att VA-huvudmannen måste ordna långa överföringsledningar till färre fastigheter med högre kostnad per fastighet som ett resultat. Det i sig driver upp avgifterna i taxan.

Vi ser också att det finns ett stort behov av kompetensförstärkning hos kommunen för att klara av uppdraget att göra behovsbedömningar. Det är inte VA-huvudmannens ansvar och uppdrag att utreda behovet av framtida anslutningar. VA-huvudmannen ska i första hand jobba med och för befintligt VA-kollektiv, men måste givetvis också vara en del i planeringen framåt såsom anläggningsägare.

Slutord

När Sverige fick sin första VA-lag gavs kommunen tillåtelse att ta ut avgifter för vattentjänster och att tvinga fram en anslutning (1955 års lag). Idag kan VA-huvudmannen kräva betalning oavsett faktisk anslutning, men anslutningstvånget finns inte kvar. Lagen utformades på detta tvingande sätt för att skapa förutsättningar för planering och utbyggnad av den allmänna VA-anläggningen men också för att säkerställa trygg tillgång till vatten och avlopp för kommuninnevånarna.

Vi hoppas att ändringarna i LAV inte gör det svårare för kommunen att uppfylla skyldigheten enligt 6 §, vilket ju var precis det som 1955 års lag syftade till att undvika. En sak tror vi dock är säker och det är att ändringarna kommer att sätta ett större kommunalt fokus på planering av VA-försörjning. Det är bra och kommer att bli positivt både för Sveriges kommuner, kommuninvånare och VA-huvudmän!

Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

VA Strategi

Kontakt

Johan Willins gata 6
416 64  GÖTEBORG
031-33 99 380
kontakt@vastrategi.seLinkedInYouTube
© VA Strategi 2024
VA Strategi Symbol