Logo VA Strategi

Kan vi välja om vi vill ha allmänna vattentjänster?

Det kan sägas att vattentjänstlagens regler fungerar som länkarna i en kedja. De olika bestämmelserna länkar i varandra och för att en bestämmelse ska börja gälla krävs att andra redan är uppfyllda. Så är det för avgifts­skyldigheten. För att en fastighetsägare ska bli avgifts­skyldig måste kommunen först ha tagit beslut om verksamhetsområde (6 §), därefter byggt ut en anläggning, upprättat förbindelsepunkt och slutligen informerat om dess läge (12 & 25 §§). Trots detta ges fastighetsägaren i 24 § möjligheten att visa att den inte är avgiftsskyldig. Om en fastighetsägare kan visa att behovet av en vattentjänst går att lösa bättre på ett annat sätt än genom den allmänna anläggningen är den helt enkelt inte avgiftsskyldig.

24 § En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten

  1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
  2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Vid bedömning av behovet enligt första stycket 2 skall särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser.

Det kan kännas lite svårt att få till en bra arbetsprocess kring detta. Det är knappast lämpligt att huvudmannen frågar fastighetsägarna vilka vattentjänster de själva anser att de har behov av innan anläggningen byggs fram. En förutsättning för att kommunen tar beslut om verksamhets­område för en eller flera vattentjänster är ju att det faktiskt finns ett behov. Utan behov borde inte ett verksamhets­område beslutas och en anläggning borde inte byggas ut. Ändå verkar det relativt vanligt att diskussionerna blir livliga när den allmänna anläggningen väl byggs ut och fastigheterna ansluts. Men med en grundligt utförd utredning av behovet innan verksamhets­områdes­beslut är det förhoppningsvis bara ett fåtal fastighetsägare som faktiskt kan visa att de löser sitt behov bättre själva.

Att de allra flesta faktiskt får sin förbindelsepunkt upprättad kommer göra att nästa steg i processen blir enklare – fördelningen av kostnader i taxan. Görs utbyggnaden till 50 fastigheter så är grundtanken att 50 fastigheter ska vara med och dela på kostnaderna. Om fastighetsägarna får välja är risken övervägande att många tackar nej eftersom anläggningsavgiften ofta handlar om stora summor. Vad händer när färre är med och delar på kostnaden? Jo, taxan måste höjas.

Hur ska vi nu hantera punkt 2 i 24 §? Förslagsvis genom att studera i vilka fall som domstolen ansett att behovet kunnat tillgodosetts bättre på annat sätt än genom den allmänna anläggningen. Utifrån detta kan rutiner tas fram för hur fastighetsägarna ska bemötas i de fall de inte vill ansluta sig och betala avgifter.

Vad säger domstolen?

När en allmän anläggning ska byggas ut i ett verksamhets­område har kommunen (enligt domstolarna) gjort en allmän bedömning av behovet i området. Vidare har domstolarna sagt att detta innebär att det får antas att alla fastigheter inom området har ett behov av anläggningen. Därför blir det fastighetsägarna som behöver motbevisa antagandet om de vill slippa avgiftsskyldighet. Då måste de själva visa att deras fastighet antingen inte har behov av anläggningen eller kan lösa behovet själva. Det är detta som står i andra punkten i 24 § i vattentjänstlagen.

Avgiftsskyldighet för dricksvatten

När det gäller dricksvatten från egen brunn finns vissa riktlinjer i Livsmedelsverkets Råd om enskild dricksvatten­försörjning. Råden är inte juridiskt bindande men dom­stolarna har i flera fall använt sig av dem som en måttstock för att avgöra när en allmän anläggning behövs.

I två fall från 2016, mål nr 110-16 (2016-10-25) och mål nr 135-16 (2016-07-19), har Mark- och miljödomstolen diskuterat fastigheter där dricksvattnet från egna brunnar var tjänligt med anmärkning. I det ena fallet fanns uran i vattnet och i det andra koliforma bakterier, aluminium, järn, mangan och turbiditet. Dessa resultat visar, enligt domstolen, att det är uppenbart att den allmänna anläggningen bättre tillgodoser behovet. Därför blev fastighetsägarna skyldiga att betala avgift.

Även om vattnet i den egna brunnen är av tillräckligt bra kvalitet kan fastighetsägaren bli skyldig att betala avgift om en allmän anläggning behövs för att skydda miljön. I Mark- och miljööverdomstolens dom M 4976-19 hade en fastighetsägare visat att hans egen brunn hade godkänt vatten och inte hade ett behov av tjänsten dricksvatten av hälsoskäl. Däremot fanns vissa problem med vatten­tillgången i området. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att en allmän anläggning bättre skulle lösa behovet med hänsyn till miljön. Enskilda lösningar för dricksvatten kunde påverka grundvattennivåerna negativt och inte vara en god hushållning av naturresurser. Eftersom den allmänna anläggningen skulle vara bättre för miljön blev fastighetsägaren alltså skyldig att betala avgift för dricksvatten.

Avgiftsskyldighet för dagvatten fastighet

I rättsfallet M 3455-12 ville flera fastighetsägare i ett område behålla sina enskilda lösningar för hanteringen av dagvatten fastighet. På fastigheterna fanns stenkistor med infiltration och de låg nära havet. Vissa av fastighetsägarna hade ingen källare och låg högt jämfört med havet, vilket gjorde att de inte riskerade att drabbas av översvämningar. Dessutom hade boende på en gata i närheten inte behövt betala avgifter. Fastighetsägarna ansåg att förhållandena var så lika att de borde behandlas på samma sätt. Med tanke på detta ansåg fastighetsägarna att deras lösningar fungerade så bra att en allmän anläggning inte behövdes, och att de därför inte behövde betala några avgifter.

Domstolen fann att även om lösningarna fungerat bra tidigare hade området blivit större och ytor hade asfalterats i stor utsträckning, vilket gjorde att behovet av en gemensam dagvattenanläggning ökade. Dessutom hade dagvattnet från fastigheterna ofta hamnat i spillvattenledningarna och orsakat problem. Därför blev fastighetsägarna skyldiga att betala avgift.

I ett annat område hade fastighetsägarna löst hanteringen av dagvatten genom stenkistor och en ledning ut i en å. Därför ville de inte betala avgift för en allmän dagvatten­anläggning. Domstolen ansåg i fallet, med nummer M 8567-13, att de befintliga lösningarna inte var tillräckliga för att hantera dagvattnet. Precis som i det tidigare fallet rörde det sig om ett område som hade växt på senare tid och dom­stolen ansåg att det inte längre gick att lösa behovet med de enskilda anläggningarna.

Slutsats

De rättsfall som är beskrivna ovan slutar alla i avgifts­skyldighet för fastighetsägarna. Det finns givetvis de domar som haft andra utgångar och det är viktigt att tänka på att domar från lägsta instans kan spreta över landet och över tid. För att få till en bra arbetsprocess tror vi ändå att ni kan ha glädje av att läsa dessa, och gärna ytterligare, domar.

VA Strategi

Kontakt

Risåsgatan 16
413 07  GÖTEBORG
031-33 99 380
kontakt@vastrategi.seLinkedInYouTube
© VA Strategi 2021
VA Strategi Symbol