Det finns många olika varianter av taxekonstruktioner runt om i Sverige. Allt ifrån komplicerade ekvationer till fördelning beroende på rördimensioner och olika varianter av Svenskt Vattens basförslag. Det är svårt att bedöma om en egenkonstruerad taxa och avgiftsfördelning uppfyller vattentjänstlagens krav på rättvis och skälig fördelning. Det som kan sägas är att kommunen löper större risk att taxan inte håller för en prövning om många begrepp och principer skiljer sig från Svenskt Vattens basförslag. Basförslaget har prövats och justerats under lång tid, och under 2019 - 2020 har Svenskt Vatten återigen utrett delar i basförslaget som ska resultera i en uppdaterad version.

VA Strategi har varit med i projektet att ta fram detta nya basförslag och nu är vi många som väntar spänt på att förslaget ska granskas färdig och publiceras så att vi kan börja använda det. Under utredningen diskuterade projektgruppen olika taxekonstruktioner och alternativ till t.ex. lägenhetsavgiften. Kapacitetsavgift, eller mätaravgift som den också kallas, fanns tidigt med i diskussionerna. Frågan var om Svenskt Vattens skulle ta fram en alternativ taxekonstruktion med t.ex. en kapacitetsavgift istället för lägenhetsavgift?

I det förslag som levererades till Svenskt Vatten innan sommaren finns inget alternativt basförslag. Svenskt Vatten tog beslutet att inte ta fram en kapacitetstaxa eller något annat alternativ till basförslaget – tanken är att det bara ska finnas ett förslag till taxa. Det ändrar inte den verklighet som finns ute i Sveriges kommuner idag – kapacitetstaxor i olika former är relativt vanliga.

I en kapacitetstaxa har lägenhetsavgiften i de flesta fall bytts ut mot en mätaravgift som styrs av vattenmätarens storlek och antal. Istället för att nyttan ökar och minskar med antalet lägenheter och byggnadernas storlek (BTA) varierar nyttan med en fastighets vattenbehov. Framför allt varierar behovet utifrån hur mycket vatten som behöver kunna flöda genom mätaren per tidsenhet. En stor vattenmätare tillåter ett större flöde per tidsenhet än en liten, många parallellkopplade mätare tillåter också ett större flöde per tidsenhet än en ensam mätare. Principen med en kapacitetstaxa är att ju större kapacitet, desto högre avgift. Men hur mycket ska avgiften öka när kapaciteten ökar?

VA Strategi har valt att koppla mätarkapaciteten till lägenhetsbegreppet för att skapa en koppling till ett juridiskt beprövat fördelningssätt. Då det inte finns så många fall där kapacitetstaxor prövats av domstol är det svårt att säga hur en kapacitetsavgift ska utformas. VA-nämnden prövade en kapacitetstaxa 2008 och motiverade då enligt texten nedan. Utdrag ur VA-nämndens beslut 2008-10-02, BVa 48:

Huruvida en installation är till nytta för fastigheten bör huvudsakligen bedömas efter objektiva grunder. En taxa byggs upp med hjälp av olika avgiftsparametrar som speglar nyttoaspekten och som tillsammans ger beräkningsunderlaget för fastställande av fastighetens kostnad för den aktuella va-tjänsten. Till nyttan räknas inte bara vattenmätare utan också mätarstorleken som ger ett visst uttryck för den tillgängliga kapaciteten (jämför målen Va 355/90 och TVa 966/91). Något hinder mot att ta ut en fast avgift för vattenmätare beroende på storleken föreligger alltså inte.

Att det enligt ABVA är kommunen som bestämmer mätarens storlek på fastigheten saknar vid den bedömningen betydelse. Om verksamheten eller behovet i framtiden förändras, är det inte svårt att återigen installera en större vattenmätare som brukaren i så fall får betala för. Med hänsyn till detta avslås kommunens yrkande. Bolagets yrkande bifölls.

Något som också prövades i samma dom som ovan samt av Mark- och miljödomstolen i TR M 199-16 var vilken mätarstorlek fastigheten eller fastigheterna skulle ha. I båda fall ifrågasatte fastighetsägarna vilken mätarstorlek fastigheten hade behov av. En mindre mätare innebar lägre avgift och därför ville fastighetsägarna byta mätare eller tyckte att mätarna borde bytts ut till mindre för många år sedan. I båda fall hänvisades till låg förbrukning och att en mindre mätare skulle räcka till. I båda fall fick fastighetsägarna rätt. En slutsats av detta kan vara att kapacitetstaxor är ett alternativ till en lägenhetsbaserad taxa. Men, trots att huvudmannen är den som bestämmer vilken mätare eller mätarkombination som en fastighet ska ha, så måste huvudmannen se till att mätaren motsvarar kapacitetsbehovet över tid. Detta ansvar ligger på huvudmannen. Det innebär att en fastighetsägare har större möjlighet att påverka sin nytto-avgift i taxan i kapacitetstaxor än i de fall kommunen har en lägenhetsbaserad brukningsavgift. För att lägenhetsantalet ska minska krävs i princip att byggnader rivs.