Tidigare i november meddelades en ny dom från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) om 6 § LAV och kommunens skyldighet att tillhandahålla vattentjänster i ett område. Området bestod av drygt 60 fastigheter, varav 25 inte omfattades av verksamhetsområde. Avståndet mellan fastigheterna var på många ställen relativt långt. Frågan för MÖD var om kommunen hade en skyldighet att besluta om verksamhetsområde och särskilt om området skulle anses utgöra ett större sammanhang i vattentjänstlagens mening. I månadens artikel sammanfattar och kommenterar vi rättsfallet.

I november avgjorde Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) mål M 9770-24. Målet rörde frågan om utvidgning av kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp enligt 6 § vattentjänstlagen. Området omfattade cirka 60 fastigheter, där ungefär hälften redan ingick i verksamhetsområdet. I MÖD prövades om ytterligare 25 fastigheter skulle tas in i verksamhetsområdet.

Fastighetsägarna väckte talan i mark- och miljödomstolen efter att Länsstyrelsen beslutat att inte förelägga kommunen att besluta om verksamhetsområde. Som grund för sin talan anförde fastighetsägarna att de hade problem med de enskilda spillvattenanläggningarna och att området hade dåliga förutsättningar för enskild spillvattenhantering, bland annat på grund av höga grundvattennivåer och täta jordarter. Fastighetsägarna anförde vidare att detta innebar både en hälsorisk och en miljörisk, eftersom det skulle kunna orsaka föroreningar i ett närliggande vattendrag.

Kommunen anförde att det inte fanns något behov av att lösa VA-försörjningen för området i ett större sammanhang. Kommunen ansåg att fastigheterna inte utgjorde ett större sammanhang enligt vattentjänstlagen. Kommunen menade också att de enskilda avloppen inte utgjorde någon risk för hälsa eller miljö.

Mark- och miljööverdomstolens domskäl

Frågan i målet var alltså om det fanns en kommunal skyldighet att besluta om verksamhetsområde för fastigheterna. För att bedöma om fastigheterna var en del av ett större sammanhang delades de upp i olika kluster med 4–16 fastigheter, där de ingående fastigheterna låg nära varandra. Mellan klustren var avståndet relativt långt.

MÖD konstaterade att inget av klustren utgjorde ett större sammanhang i sig, och att avstånden mellan klustren var så långa att bebyggelsen inte kunde anses utgöra ett större sammanhang. Domstolen konstaterade dock att fastigheterna hade en sådan närhet till det befintliga verksamhetsområdet att en anslutning till den allmänna VA-anläggningen ändå skulle kunna vara motiverad om det fanns tillräckligt starka miljö- eller hälsomässiga fördelar med en anslutning.

MÖD:s bedömning var att det var möjligt för fastighetsägarna att åtgärda bristerna med de enskilda avloppsanläggningarna och att inga andra särskilda miljö- eller hälsomässiga fördelar hade framkommit i målet. Sammantaget innebar detta att kommunen inte var skyldig att besluta om utvidgning av verksamhetsområdet.

VA Strategis kommentar

Vi har under de senaste åren kunnat se en tydlig tendens i rättspraxis där domstolar allt oftare har bedömt att det föreligger ett kommunalt ansvar för att ordna vattentjänster i olika typer av områden. Detta har bland annat gällt områden med gemensamhetsanläggningar för VA (VA SYD-målet) samt i situationer där enskilda spillvattenanläggningar har medfört betydande miljörisker (målarmusslan). Dessa avgöranden har visat att kommunens ansvar kan aktualiseras även i mer småskaliga eller komplexa bebyggelsestrukturer, särskilt när risker för miljö eller hälsa är påtagliga.

Det aktuella rättsfallet går dock i motsatt riktning. Här har domstolen bedömt att det inte är ett kommunalt ansvar att ordna vattentjänster i området. För oss på VA Strategi innebär domen en viktig fördjupning av rättsläget. Domen ger ytterligare vägledning i den ofta svåra bedömningen av när ett verksamhetsområde ska inrättas och när det inte behövs ett kommunalt ansvar. Domen understryker att bedömningen inte kan göras schablonmässigt, utan kräver en noggrann analys av både faktiska förhållanden och juridiska kriterier. Den tydliggör också att kommunens skyldigheter har tydliga gränser inom lagstiftningen.

Slutsatser vi drar från detta mål:

• Varje område behöver bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Det finns inget fastställt antal fastigheter som automatiskt utgör ett ”större sammanhang” enligt vattentjänstlagen. Även om riktmärket ofta ligger kring 20–30 fastigheter kan även ett mindre antal omfattas om områdets struktur eller andra relevanta omständigheter talar för det.
• Utredning och bevisning är oftast avgörande. Något som vi på VA Strategi har kunnat se återkommande i flera mål den senaste tiden, och som även är tydligt i det här fallet, är vikten av utredning och bevisning. En noggrant genomförd och välgrundad utredning är viktig för att domstolen ska kunna göra en korrekt bedömning. Det räcker inte att ha rätt i sak; påståenden måste kunna styrkas med fakta, dokumentation och en tydlig analys av de faktiska förhållandena.