Huvudregeln i vattentjänstlagen är att avgifterna ska fördelas mellan fastighetsägare utifrån den objektiva nytta varje fastighet har av anläggningen. Det innebär att fastigheter som är har lika förutsättningar i normalfallet ska betala lika stora avgifter, oavsett om VA-huvudmannens faktiska kostnader för utbyggnad och anslutning skiljer sig mellan fastigheterna. Vissa områden sticker dock ut. Förutsättningarna i ett område kan göra att det blir så mycket dyrare att bygga ut VA-anläggningen att det inte är rimligt att fastighetsägarna ska betala samma avgifter som i normalfallet. I vattentjänstlagen finns därför en bestämmelse som i särskilda fall tillåter att högre avgifter tas ut för vissa fastigheter, så kallad särtaxa. Denna artikel handlar om vilka omständigheter som kan vara skäl för att besluta om särtaxa och vad som faktiskt krävs av kommunen när frågan om särtaxa kommer upp.
I 31 § LAV regleras när huvudmannen ska besluta om särtaxa.
31 § (…) Om vattentjänsterna för en viss eller vissa fastigheter på grund av särskilda omständigheter medför kostnader som i beaktansvärd omfattning avviker från andra fastigheter i verksamhetsområdet, skall avgifterna bestämmas med hänsyn till skillnaderna.
Viktigt att notera är att bestämmelsen innehåller ett så kallat skall-krav. Det innebär att VA-huvudmannen och kommunen har en skyldighet att tillämpa särtaxa i de fall kraven är uppfyllda. Det är inte något som kan väljas bort.
Bestämmelsen infördes i lagtexten 1996, men även tidigare hade det varit möjligt att tillämpa särtaxa i undantagsfall. Baserat på Högsta domstolens praxis kunde särtaxa tillämpas om kostnadsskillnaden jämfört med andra områden var ca 50 %. Lagändringen 1996, då bestämmelsen infördes, föranleddes bland annat av att det ansågs att kraven för att särtaxa skulle få tillämpas var för höga. Syftet med bestämmelsen var därför delvis att sänka kraven något. Sänkta krav för särtaxa skulle göra att kommuner och VA-huvudmän fick större möjligheter att anpassa avgiftsuttaget efter lokala förhållanden och därmed underlätta utbyggnaden av den allmänna anläggningen bland annat till områden med äldre befintlig bebyggelse. När bestämmelsen infördes gällde den bara anläggningsavgifter, men sedan 2006 kan även brukningsavgifter omfattas. I den här artikeln behandlas enbart särtaxa för anläggningsavgifter.
Enligt 31 § LAV ska särtaxa tillämpas när särskilda omständigheter medför kostnader som i beaktansvärd omfattning avviker från andra fastigheter i verksamhetsområdet.
Det är alltså två krav som ska uppfyllas:
En särtaxeutredning behöver därmed visa att förhållandena i området skiljer sig från övriga kommunen och på vilket sätt just dessa förhållanden orsakat kostnadsökningen. I domstolspraxis har det ansetts otillräckligt att basera utredningen på allmänt hållen information, som till exempel att det i princip alltid är dyrare att bygga ut VA anläggningen till ett omvandlingsområde än till ett nytt område. VA-huvudmannen har behövt visa att omständigheterna varit fördyrande i just det område där särtaxa har beslutats.
Nedan finns några exempel på omständigheter som domstolen tagit hänsyn till i bedömningen.
När det gäller hur stor kostnadsskillnad som krävs går det inte att säga en exakt siffra. Regeringen skrev i propositionen att det inte var lämpligt att ange en procentsats som skulle gälla alla områden och att bedömningen måste göras i relation till antalet fastigheter som berörs. Regeringen uttalade dock att kostnadsskillnader på 15–20 % normalt sett inte skulle vara skäl för särtaxa. En kostnadsskillnad på mer än 20 % kan därmed vara en indikation på att det är relevant att utreda om det finns förutsättningar för särtaxa. Det är däremot inte säkert att en kostnadsskillnad på 20 % faktiskt motiverar särtaxa – det beror på om kostnadsskillnaden orsakats av sådana särskilda omständigheter som avses i 31 § och även det aktuella områdets storlek. Enligt Svenskt Vattens taxepublikation P120 kan en vägledande gräns för särtaxa vara en kostnadsskillnad på ca 30 %.
Bedömningen av kostnadsskillnad kan göras både utifrån vad en genomsnittlig kostnad per fastighet blir i respektive område och utifrån kostnadstäckningsgraden totalt sett i respektive område. Ofta är det lämpligt att utreda båda alternativen. Utredningen bör omfatta flera jämförelseområden av liknande karaktär och med liknande bebyggelse i kommunen. Med liknande karaktär menas här att ett villaområde bör jämföras med ett villaområde och ett område med industriverksamhet bör jämföras med ett annat industriområde eller likvärdigt. Om kostnadstäckningsgraden i ett villaområde jämförs med kostnadstäckningsgraden i ett område med flerfamiljsbebyggelse är frågan hur rättvisande bilden blir och om skillnaden dem emellan kan vara orsak för särtaxa. Dessa två områden är inte likvärdiga vid jämförelse av intäkterna från anläggningsavgifter och här kan andra analyser behövas för att kunna jämföra dem.
Det är viktigt att göra en utförlig utredning av frågan om särtaxa och särförållanden innan beslut tas. I många av de fall där domstolen inte godkänner särtaxa har kommunen eller VA-huvudmannen brustit just i utredningen. På VA Strategi rekommenderar vi alltid att VA-huvudmannen arbetar löpande (årligen) med att ta fram kalkyler och prognoser för kommande utbyggnader. Det är också viktigt att följa upp resultatet av utbyggda områden och därmed beräkna det verkliga utfallet – hur väl täckte anläggningsavgifterna investeringsutgifterna under året? När det gäller särtaxa gör det kontinuerliga arbetet att det blir betydligt enklare att identifiera och utreda eventuella särtaxeområden. Utan löpande kontroll och uppföljning blir det helt enkelt svårt att motivera en särtaxa.
Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!
