Logo VA Strategi

Ersättning för onyttigbliven anläggning

När en kommun bygger ut den allmänna VA-anläggningen till omvandlingsområden kan diskussioner uppstå kring de enskilda anläggningarna och deras värde. I dessa fall behöver kommunen ta ställning till om fastighetsägarna ska få ersättning för sin anläggning. I vattentjänstlagen finns nämligen en bestämmelse som ger fastighetsägare rätt till skälig ersättning för en enskild anläggning om den blir onyttig på grund av att kommunen byggt ut en allmän anläggning.

Det kan låta som att alla fastighetsägare då ska få ersättning för vilken anläggning som helst, men så är inte fallet. I både förarbeten och praxis är det tydligt att detta är en bestämmelse som ska tillämpas restriktivt, vilket innebär att en fastighetsägare kan få ersättning endast under vissa omständigheter. I praxis har det framför allt framkommit krav på anläggningens funktion, ålder och typ. Kommunens information till fastighetsägaren om den kommande utbyggnaden samt nyttan fastigheten har av den allmänna anläggningen har också påverkat bedömningen. Nedan tar vi upp några exempel från domstolarna och vad vi kan lära oss från dem.

Hur gammal är anläggningen?

Den första frågan att ställa sig är hur gammal anläggningen är. I praxis har en regel utvecklats som innebär att avskrivningstiden för spillvattenanläggningar anses vara 10 år. Det innebär att en anläggning som är äldre än 10 år inte bedöms ha ett sådant ekonomiskt värde som kan ligga till grund för ersättning. Här är det viktigt att komma ihåg att det handlar om ekonomisk livslängd och inte teknisk livslängd. Att anläggningen förväntas fungera längre än 10 år påverkar inte bedömningen.

I ett rättsfall hade fastighetsägaren ansökt om ersättning för onyttigbliven anläggning hos kommunen men fått nej på grund av att anläggningen var äldre än 10 år. Anläggningen var 12 år gammal, men fastighetsägaren ansåg att ersättning ändå skulle utgå eftersom anläggningen aldrig hade tagits i bruk och därmed var i bättre skick än en motsvarande, använd, anläggning. Va-nämnden, vars beslut fastställdes av mark- och miljööverdomstolen, uttalade att den normala avskrivningstiden som tillämpas i Va-nämnden är 10 år. Att anläggningen aldrig hade använts påverkade inte bedömningen, och Va-nämnden beslutade att fastighetsägaren inte kunde få ersättning.

Vilken typ av anläggning rör det sig om?

Ytterligare något som påverkar bedömningen är typen av anläggning som blivit onyttig. Kanske har du hört att det inte går att få ersättning för så kallade primitiva anordningar? Olika former av öppna avloppsanläggningar, t.ex. en trekammarbrunn med infiltration (BVa 7 2014), nämns i rättsfall som primitiva anläggningar. Ett annat exempel kan vara en mulltoalett som inte heller har kunnat ligga till grund för ersättning, även om den införskaffats för tillfälligt bruk fram till att kommunen byggt ut sin anläggning. Just mulltoaletten ansågs inte ens utgöra en enskild VA-anläggning i lagens mening (Växjö Tingsrätt, M 2329-20). Va-nämnden har t.ex. gjort följande uttalande (BVa 31, 2014):

I praxis har detta medfört att ersättning för en onyttigbliven avloppsanläggning som inte är sluten sällan eller aldrig utgår.

En anledning till att ersättning inte bör ges till anläggningar av äldre teknik nämns redan i motiven till 1955 års va-lag, och förtydligades ytterligare i förarbeten till 1970 års va-lag varpå det synts i praxis och också fastställts av Vattenöverdomstolen (DT 18/1980). I förarbeten till de äldre va-lagarna står det att främjandet av tillkomsten av tidsenliga anläggningar för avlopp skulle motverkas avsevärt om huvudmannen belastades med kostnader för inlösen av anordningar som inte uppfyller nutida krav. Att ge ersättning för enskilda anläggningar av äldre, mer primitiv teknik skulle alltså kunna uppmuntra fastighetsägare till att välja just den här typen av anläggningar.

Kommunens information

I undantagsfall kan ett öppet system ändå ligga till grund för ersättning. Detta kan framför allt bli fallet om kommunen brustit i att informera om planerna på att bygga ut den allmänna anläggningen och fastighetsägaren därför investerat i en enskild anläggning i onödan.

Detta hade hänt i ett rättsfall från Va-nämnden (BVa 80, 2013). En fastighetsägare byggde år 2007 en avloppsanläggning bestående av en trekammarbrunn med infiltration. 2006 hade kommunen beslutat att det skulle behövas en ny lösning för avloppsfrågan i området, men inte bestämt hur den skulle utformas. Fastighetsägaren hade dock inte informerats om att arbetet med att hitta en gemensam VA-lösning pågick. 2012 byggdes den kommunala VA-anläggningen ut till fastigheten. Va-nämnden ansåg att fastighetsägaren var berättigad till skadestånd, trots att det rörde sig om en öppen anläggning, då kommunen brustit i sin kommunikation om att den kommunala anläggningen skulle komma att byggas ut.

I ett annat rättsfall resonerade Va-nämnden (BVa 34, 2012) kring om samma undantag kunde vara tillämpligt. Då handlade det om en fastighetsägare som hade fått ett tillfälligt tillstånd för en avloppsanläggning. Tillståndet var villkorat med att den enskilda anläggningen endast skulle användas till dess att den allmänna anläggningen byggts ut, vilket beräknades ske två år senare. Eftersom information om utbyggnaden fanns i tillståndet ansåg Va-nämnden att fastighetsägaren måste ha varit medveten om det. Utöver att kommunen ansågs ha informerat om den kommande utbyggnaden av allmän VA rörde det sig dessutom om en öppen anläggning, vilket gjorde att fastighetsägaren inte fick någon ersättning.

Sammanfattning och kommentar

Sammanfattningsvis kan vi se att en fastighetsägare i princip ska få ersättning om anläggningen är funktionsduglig, mindre än 10 år gammal och utgörs av ett slutet system. I vissa fall, t.ex. om kommunen inte har informerat och kommunicerat med fastighetsägaren, kan kommunen även vara skyldig att ersätta andra anläggningar.

Det är också viktigt att komma ihåg att VA-huvudmannen varken ska betala ut ersättning för ofta eller för sällan. Betalas ersättning ut för ofta blir det VA-kollektivet som får stå för en onödig kostnad som inte lagen kräver och avgifterna behöver höjas för att täcka den extra kostnaden. Tvärtom gäller att om ersättning sällan betalas ut drabbas enskilda fastighetsägare ekonomiskt och huvudmannen följer inte de lagkrav som finns kring ersättning.

För att underlätta processen både för kommunen och för enskilda fastighetsägare är det viktigt att ha ett bra samarbete mellan VA-enheten och Miljö- och hälsoskyddsenheten. I många rättsfall om just ersättning för onyttigbliven anläggning ser vi hur samspelet mellan dessa olika delar av kommunen kan spela stor roll för ersättningsfrågan.

Som ni kanske vet kommer vattentjänstlagen att ändras i vissa delar nästa år. Bland annat kommer lagen ställa krav på att en vattentjänstplan, det vill säga en långsiktig planering av utbyggnaden av den allmänna anläggningen, beslutas av kommunfullmäktige. Kanske kan en sådan plan vara till hjälp i samarbetet mellan olika delar av kommunen? Troligtvis skapar det också bättre förutsättningar för kommunens Miljö- och hälsoskyddsenheten vid planering och tillsyn av enskilda anläggningar.

Till sist vill vi skicka med en frågeställning till er som arbetar med dessa frågor ute i kommunerna. Hur ser samarbetet mellan VA-enheten och Miljö- och hälsoskyddsenheten ut? Hur går ni till väga när ni beslutar att ge eller inte ge ersättning för enskilda anläggningar?

Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

VA Strategi

Kontakt

Johan Willins gata 6
416 64  GÖTEBORG
031-33 99 380
kontakt@vastrategi.seLinkedInYouTube
© VA Strategi 2024
VA Strategi Symbol