Vattenfrågor får allt större fokus både globalt och inom Sveriges gränser. För oss som jobbar inom VA-området är det glädjande att fler får upp ögonen för vårt viktigaste livsmedel och att diskussionen om resurseffektivitet börjar komma i gång. På Svenskt Vattens konferens Rörnät & Klimat lyssnade vi till flera intressanta föredrag om vattenförbrukning. Vi hörde till exempel hur IKEA utvecklar sitt sortiment som en reaktion på den global vattenbristen.

I denna artikel tänkte vi lämna hushållen och vattenbesparing i vardagen och i stället skifta fokus till kommunernas storförbrukare. I många kommuner finns stora industrier som använder dricksvatten för sina verksamheter och de volymer de förbrukar kan utgöra en väsentlig andel av VA-kollektivets totala förbrukning. I andra kommuner tar VA-verksamheten emot processavloppsvatten som har en helt annan sammansättning än det normala hushållsspillvattnet.

Vad gäller egentligen när en industri vill ansluta sig till den allmänna VA-anläggningen och vilka möjligheter finns för VA-huvudmannen att reglera pris, kvalitet, volym eller något annat kopplat till anslutningen?

Den kommunala skyldigheten att tillhandahålla vattentjänster

Vattentjänstlagen ger som bekant kommunerna en skyldighet att tillhandahålla vattentjänster inom beslutade verksamhetsområden. Denna skyldighet gäller dock inte för alla typer av behov av vattentjänster – skyldigheten är begränsad till de tjänster som anses motsvara normal hushållsanvändning.

För att förklara detta brukar vi dela upp vattenanvändningen hos verksamheter, som till exempel en större industri, i två delar. Den första delen är verksamheten som arbetsplats. Att personalen har tillgång till vatten för till exempel dryck, handtvätt och toaletter är normalt sett en del av kommunens skyldighet enligt vattentjänstlagen. Behovet av vatten för själva verksamheten, som till exempel för produktion eller nedkylning, omfattas däremot inte av vattentjänstlagen.

Kommunen måste alltså inte tillhandahålla vattentjänster utöver det som motsvarar normal hushållsanvändning. Däremot kan det av praktiska och ekonomiska skäl ändå vara ett bra alternativ att göra det, det kanske åtminstone har varit det historiskt. Vattentjänstlagen hindrar inte att VA-huvudmannen tillåter att verksamheter ansluts till VA-anläggningen, så länge det inte sker på bekostnad av det övriga VA-kollektivet. Det som är viktigt att komma ihåg är att denna anslutning inte regleras i vattentjänstlagen, utan bör regleras på något annat sätt.

I vissa kommuner görs detta i VA-taxan, till exempel genom bestämmelser om industriavlopp, och i andra avtalas separat med respektive industri om vilka villkor som ska gälla. Men vad säger VA-juridiken egentligen om hur regleringen ska ske? Vi har gått tillbaka till förarbetena till vattentjänstlagen för att reda ut detta.

Vad säger lagstiftaren om industriavlopp? Reglering i VA-taxan eller i särskilt avtal?

Det framgår av förarbetena till vattentjänstlagen att även om det inte finns något formellt juridiskt hinder att reglera industriavlopp i VA-taxan, är det önskvärt att VA-huvudmannen har ett visst avtalsutrymme i den här typen av frågor. Avvikande VA-förhållanden ansågs vara så viktigt att reglera att följande paragraf fördes in i lagtexten:

22 § Om en fastighets va-förhållanden påtagligt avviker från de förhållanden som i övrigt råder i en allmän va-anläggnings verksamhetsområde, får huvudmannen träffa avtal med fastighetsägaren om särskilda villkor för användningen av va-anläggningen.

I förarbetena till vattentjänstlagen diskuteras anslutningar för verksamheter bland annat i relation till just 22 § LAV. Tanken med paragrafen är nämligen att ge huvudmannen möjlighet att komma överens med fastighetsägaren om villkor som är anpassade efter fastighetens förutsättningar.

I propositionen till vattentjänstlagen uttrycks att det är omöjligt att reglera alla tänkbara situationer genom bestämmelser i VA-taxan och ABVA – i synnerhet när det gäller till exempel större industrikunder. VA-huvudmannen får dessutom inte avtala om sådant som redan finns reglerat i taxan eller ABVA. Att reglera villkor för anslutningar som inte regleras av vattentjänstlagen i VA-taxan kan därför hindra VA-huvudmannen från att avtala om individuellt anpassade villkor när det behövs.

Att teckna särskilda avtal är fördelaktigt även ur andra perspektiv. Ett individuellt avtal gör ofta att parternas respektive rättigheter och skyldigheter är tydliga för alla. Det kan till exempel handla om vad konsekvenserna blir om avtalet inte följs, vilket kan underlätta om något problem skulle uppstå. Avtal kan också vara fördelaktiga av den enkla anledningen att det öppnar upp ett samtal om anslutningen där båda parter kommer till tals, vilket kan lägga en bra grund för det framtida samarbetet.

Slutord

Så vad kan vi dra för slutsats av detta? Jo: visserligen finns det inte något juridiskt hinder för att reglera anslutning för annat än hushållsändamål i VA-taxan. Det kan däremot vara problematiskt på andra sätt. Genom att föra in regleringen i taxan försvinner nämligen möjligheten att ställa individuellt anpassade krav på enskilda fastighetsägare i de reglerade frågorna, eftersom huvudmannen bara får avtala om sådant som inte regleras i VA-taxan eller ABVA.

Detta hindrar dock inte VA-huvudmannen från att ta fram generella riktlinjer för till exempel industriavlopp eller andra tjänster som inte ingår i den kommunala leveransskyldigheten. Skillnaden blir att VA-huvudmannen inte är juridiskt bunden av sådana riktlinjer på samma sätt som av ett kommunalt beslut om taxa, och därmed har kvar möjligheten att frångå dem om det behövs eller att själv ändra dem utan att det krävs ett nytt kommunalt beslut.