I ett fall från 2010 prövades frågan om kommunen hade ingått ett avtal med en hyresgäst eller inte. Fallet prövades först i Va-nämnden och därefter i Miljööver­domstolen. Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens dom.

Mellan åren 1999 och 2007 var hyresgästen i fallet registrerad som va-abonnent i kommunens abonnent­register. Hyresgästen hade, genom av kommunen tillhandahållen anmälningsblankett, skriftligen anmält sig som abonnent och sedan betalat brukningsavgifter under 9 års tid.

I samband med en företagsrekonstruktion slutade hyresgästen betala avgifter, och kommunen upptäckte då att det var hyresgästen och inte fastighetsägaren som fanns registrerad i abonnentregistret. Kommunen skickade då ett brev till fastighetsägaren för att upplysa denne om att felaktiga uppgifter förts in i abonnentregistret och att dessa nu skulle korrigeras, samt att fastighetsägaren var betalningsskyldig för de förfallna fakturorna.

Fastighetsägaren, som förvärvat fastigheten 2005, bestred kommunens krav att betala förfallna bruknings­avgifter och hävdade att hyresgästen i stället var den avgiftsskyldige.

I domstolen anförde kommunen att det är fastighetsägaren som är avgiftsskyldig enligt 24 § LAV (lagen om allmänna vattentjänster) och det krävs att ett avtal tecknats för att någon annan ska kunna överta fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter. Kommunen ansåg inte att något avtal hade träffats mellan kommunen och hyresgästen i det här fallet och hyresgästen skulle därför inte ses som avgiftsskyldig part. Kommunen poängterade att ett avtal ska grunda sig på en direkt och ömsesidig partsavsikt, det vill säga båda parter ska vara överens om att avtal tecknats. Någon sådan avsikt hade inte funnits från kommunens sida och kommunen förnekade därför att ett avtal kommit till genom den felaktiga registreringen av hyresgästen som va-abonnent.

I sitt beslut beskriver Va-nämnden att grunden i LAV är att fastighetsägaren är avgiftsskyldig och part i va-förhållandet, och om det inte framgår tydligt att någon annan ska vara part får det förutsättas att fastighetsägaren är den som är avgiftsskyldig.

Va-nämnden anser dock att det i detta fall finns flera omständigheter som ger stöd för att ett avtalsförhållande har uppkommit med en annan än fastighetsägaren. Det framgår inte att kommunen har lagt någon större vikt vid vem som är fastighetsägare vare sig vid anmälan om va-inkoppling eller under den långa brukningstiden (9 år).

Kommunen har tagit fram en blankett som fylls i när någon vill koppla in sig till va-systemet. Här ska uppgifter såsom namn, adress och personnummer eller organisationsnummer fyllas i, men det står inget om vem som är fastighetsägare på blanketten eller att anmälan ska göras för någon annans räkning. Dessutom finns det på blanketten information om att kommunens ABVA och VA-taxa gäller för alla leveranser och tjänster. Va-nämnden konstaterar att ”detta är helt i enlighet med va-lagstiftningen eftersom nyttjanderättshavare som avtalar med kommunen har att svara som fastighetsägare för att bestämmelser och taxor iakttages.”

Eftersom det är kommunen själv som tagit fram blanketten bör kommunen också ses som ansvarig om den är så otydlig att den orsakar missförstånd. Detta enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Hyresgästen har alltså fyllt i en anmälan som ny abonnent med bl.a. skyldighet att iakttaga gällande bestämmelser och taxa för vatten och avlopp och hyresgästen har varit ensam brukare av va-anläggningen på fastigheten under ca 9 års tid. I kommunens abonnentregister har hyresgästen registrerats som abonnent utan reservation. Kommunen har under hela tiden efter anmälan ställt fakturor till hyresgästen som också betalat dessa.

Hyresgästen har i och med detta uppenbarligen godtagits som avgiftsskyldig brukare av den allmänna anläggningen och det var först i samband med hyresgästens företagsrekonstruktion som kommunen vände sig till fastighetsägaren med krav.

Va-nämnden beslutade därför följande:

”Omständigheterna kan anses tydligt peka på att hyresgästen var avtalspart i förhållande till kommunen.”

”Kommunens yrkande om att utfå förfallna va-avgifter av fastighetsägaren skall därför ogillas.”

Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och motiverar sin dom enligt följande:

För att kunna göra avsteg från huvudregeln om att det är fastighetsägaren som är ansvarig för VA-anslutningen krävs ett från normalfallet avvikande förhållande. Avtal ska alltså bara tecknas inom verksamhetsområdet när något avviker mot det normala. Som exempel kan nämnas att abonnenten behöver vatten av särskild kvalitet eller i ovanliga kvantiteter.

Miljööverdomstolen skriver vidare att möjligheten att teckna avtal ska användas med försiktighet, med tanke på lagens offentligrättsliga karaktär. Dock finns det inga särskilda krav på hur ett sådant avtal ska se ut, och därför har kommunen kunnat ingå avtalet med hyresgästen.

Slutsats

Slutsatsen är alltså att en kommun och en vatten- och avloppsbrukare kan ingå avtal inom ramen för vattentjänstlagen på flera olika sätt – det behöver inte röra sig om ett uttryckligt avtal om att en hyresgäst ska betala va-avgifter i stället för fastighetsägaren. I det här fallet har avtalsförhållandet uppstått genom att hyresgästen skickat in en blankett som kommunen fört in i abonnentregistret. Därefter har kommunen debiterat hyresgästen va-avgifter under många år. Det är alltså även genom sådana handlingar som ett avtal kan ingås, även om det inte var den ursprungliga tanken från kommunens sida.

Från rättsfallet kan vi också ta med oss att huvudregeln är att det ska föreligga avvikande förhållanden för att ett avtal ska kunna tecknas inom ett verksamhetsområde. Några avvikande förhållanden ansågs inte finnas i det här fallet, men miljööverdomstolen ansåg ändå att det fanns ett avtalsförhållande. Fastighetsägaren kunde därför inte krävas på obetalda avgifter som ställts till hyresgästen. Miljööverdomstolen poängterar dock att det är viktigt att använda sådana typer av avtal med försiktighet med tanke på lagens offentligrättsliga karaktär.