När vattentjänstlagen ersatte 1970 års VA-lag 1 januari 2007 var en av förändringarna att kommunens utbyggnadsskyldighet också ska omfatta skyddet av miljön. Tidigare VA-lagstiftning har varit en hälsolagstiftning, alltså en lagstiftning med syftet att skydda människor från att bli sjuka av förorenat vatten från enskilda brunnar.

I detta kunskapsbrev har vi funderat över om trenden går mot att miljön allt oftare kommer att vara orsaken till prövning av kommunens utbyggnadsskyldighet. Vi delar med oss av två fall som i närtid prövats av mark- och miljööverdomstolen (MÖD) med just miljön i fokus. Vi tycker att det är både intressant och bra att den högre rättsinstansen prövar de frågor vi brottas med i vardagen – behovet av vattentjänster och kommunens ansvar att ta beslut om verksamhetsområde.

Tillräckligt starka miljöskäl för allmänt VA (mål nr M 4976-19)

Den första domen är från 2019 och handlar om dricksvattenförsörjning på Öland. En fastighetsägare ville behålla sin egen enskilda vattenbrunn och slippa betala anläggningsavgift för anslutning till det allmänna VA-nätet. Här gjorde den första rättsliga instansen, mark- och miljödomstolen (MMD), bedömningen att fastigheten inte behövde allmänt vatten. Fastighetens behov av dricksvattentjänster kunde enligt MMD bättre lösas med den egna brunnen och det bedömdes också vara en bättre ekonomisk lösning för fastigheten. 

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) ändrade MMD:s dom och gav VA-bolaget rätt istället. Anslutning till det allmänna dricksvattennätet behövds enligt MÖD för att skydda de låga grundvattennivåerna och miljön på Öland. MÖD tyckte däremot inte att VA-bolaget visat att det fanns tillräckligt stort behov av dricksvattentjänster för hälsans skull så hälsoperspektivet var inte en del av domskälen, bara miljön. Nedan följer viktiga argument från de olika parterna i målet.

Fastighetsägarens argument

• Bedömningen ska göras utifrån Livsmedelsverkets ”Råd om enskild dricksvattenförsörjning”, inte utifrån de krav som gäller för stora leverantörer av vatten, och det vatten som analyseras ska tas från en dricksvattenkran.
• Den egna brunnen är ett bättre hushållande av naturresurser och lokal produktion innebär mindre energianvändning och transporter av olika slag.
• Brunnen har aldrig sinat sedan den installerades på 1960-talet.

VA-bolagets argument

• Bedömning ska göras utifrån Livsmedelsverkets föreskrift om dricksvatten som gäller för huvudmannen, och analyser av dricksvattenkvalitén ska göras innan någon form av behandling görs.
• Vattenkällan ska kunna förse hushållet med tillräckligt mycket vatten på lång sikt.

Mark- och miljödomstolens argument (MMD)

• Anläggningsavgift på drygt 55 000 kr och tillkommande kostnader för att dra ledningar på den egna tomten skulle vara en klart dyrare lösning än att behålla den egna brunnen.
• Bedömning av kvalitén på dricksvatten ska göras utifrån Livsmedelsverkets råd om enskild dricksvattenförsörjning och analyser av dricksvattenkvalitén ska göras av det vatten som ska användas, vattnet som tas ur kranen.
• Kvantiteten, dvs. mängden vatten som kunde tas ur brunnen, ansågs tillräckligt bra för fastighetens behov.
• Att ta vatten från egen brunn får ses som god hushållning av naturresurser.

Mark- och miljööverdomstolens argument (MÖD)

• MÖD tycker inte att huvudmannen har visat att det finns ett behov av en allmän dricksvattenförsörjning ur ett hälsoperspektiv. Deras slutsats är att vattnet i fastighetens brunn är av godtagbar kvalité.
• Förhållandena på Öland, med grundvattennivåer som sjunker och ofta förekommande bevattningsförbud, gör att det finns en stark presumtion för att dricksvattenfrågan ska lösas kollektivt. Kommunen kan alltså anta att det finns ett behov av en allmän dricksvattenanläggning överallt på Öland så länge inget annat visats (betydelsen av den juridiska termen presumtion).
• MÖD tycker att det har bevisats att en allmän lösning av dricksvattenfrågan kommer att förhindra eller åtminstone väsentligt motverka tydliga nackdelar för miljön. Enligt MÖD har fastighetsägaren inte lyckats bevisa att fastighetens behov av dricksvatten kan lösas på ett bättre sätt med den egna brunnen, eftersom uttag av vatten ur en enskild brunn skulle kunna påverka det närliggande grundvattenmagasinet. Detta tyckte inte MÖD var att tillgodose intresset av hushållning med naturresurser.  

En reflektion kring MÖD:s argumentation i fallet är att de är tydliga med att beskriva processen kring arbetet med vattentjänstlagen. De beskriver tydligt när avgiftsskyldigheten uppstår och vem som har bevisbördan var – huvudmannen eller fastighetsägaren. De beskriver också vad som ligger bakom ändringarna i VA-lagstiftningen och vilka avsikterna var med att föra in miljön som en del i behovsutredningen. Det är en intressant dom som är tydligt och enkel att ta till sig. Vill du läsa domen i sin helhet? Hör av dig så skickar vi den till dig!

Inte tillräckligt starka miljöskäl för allmänt VA (mål nr M 5783-19)

Under 2018 fick Oxelösunds kommun ett föreläggande från Länsstyrelsen i Södermanlands län att ordna en allmän VA-anläggning för ett antal fastigheter i kommunen. I sitt beslut hänvisade Länsstyrelsen till ett kommunalt planförslagsarbete som visade på planer på framtida bebyggelse i området. Bedömningen var att en utbyggnad av allmänt VA skulle innebära fördelar både för miljön och för människorna i området. De vattenförekomster som finns i området kommer att ha svårt att nå upp till god ekologisk status 2027 pga. den övergödning som bl.a. enskilda avlopp i området orsakar.

Kommunen menade att området inte är ett så kallat ”§6-område” och ville därför att mark- och miljödomstolen (MMD) skulle upphäva Länsstyrelsens beslut. Det är ett område med 14 fastigheter på Tallholmen, 8 fastigheter på Gölholmen och därtill två mindre öar som delvis varit med i målet. Totalt 26 fastigheter. Kommunen ifrågasatte om bebyggelsen verkligen skulle bedömas som samlad på det sätt som är tänkt i vattentjänstlagens 6 §.

MMD:s bedömning var att områdets anslutning till den allmäna VA-anläggningen skulle innebära en förbättring för såväl människors hälsa som miljön i området. Med hänsyn tagen till detta, liksom att det inte var särskilt långt till närmaste kommunala anslutningspunkt, dömde därför MMD kommunen skyldig att tillgodose områdets behov av VA-försörjning genom allmän VA-anläggning.

Kommunen överklagade till mark- och miljööverdomstolen (MÖD) efter att ha tagit beslut om att avbryta det planarbete som var ett av argumenten från Länsstyrelsen i deras föreläggande. MÖD ansåg att utredningen i målet inte ger stöd för att det finns så starka miljöskäl som krävs för att kommunen ska vara skyldig att ta beslut om verksamhetsområde och bygga ut en allmän VA-anläggning. MÖD fastställde därför att MMD:s dom ska ändras och att Länsstyrelsens beslut om föreläggande ska upphävas.