Även om många av Sveriges kommuner följer Svenskt Vattens basförslag för anläggningsavgifterna så finns det också egna konstruktioner här och var. Oavsett konstruktion kan det vara svårt att bedöma om de olika avgiftsparametrarna som ingår i anläggningstaxan ligger på en rimlig nivå i relation till varandra – det vill säga det är svårt att bedöma vad som egentligen är en rättvis och skälig fördelning.
Vi på VA Strategi arbetar mycket med att analysera och jämföra olika delar i taxan för att försöka hitta en bra balans. I analysarbetet använder vi typhus A och typhus B, våra välkända statistiska jämförelseobjekt. I artikeln som följer går vi igenom två potentiella sätt att analysera balansen i en anläggningstaxa med hjälp av just typhus A och typhus B.
Svenskt Vattens basförslag till anläggningstaxa innehåller fyra avgiftsparametrar som tillsammans utgör anläggningsavgiften som debiteras när en fastighet ansluts till den allmänna VA-anläggningen (bostadsfastigheter): servisavgift, förbindelsepunktsavgift, lägenhetsavgift (bostadsenhet) och tomtyteavgift. Avgiftsparametrarna beskrivs bland annat som kostnadsparametrar och nyttoparametrar.
Medan servisavgiften ses som en ren kostnadsparameter, där avgiften ska spegla huvudmannens genomsnittliga kostnad för anläggande av servisledningar, är förbindelsepunkts- och lägenhetsavgiften rena nyttoparametrar som ska spegla nyttan av att fastigheten och lägenheterna/bostadsenheterna får tillgång till allmänt VA. Tomtyteavgiften nämns främst som en kostnadsparameter, där avgiften ska spegla huvudmannens kostnader för att dra distributionsledningar förbi fastigheten. Men avgiften ger även ett visst mått på fastighetens nytta i den mening att en större tomt har större möjlighet att nyttja ytan för bebyggelse. På VA Strategi brukar vi därför göra bedömningen att 80 % av tomtyteavgiften är kostnadsrelaterad, och resterande 20 % nyttorelaterad.
Baserat på denna kostnads- och nyttofördelning kan ett sätt att analysera balansen i anläggningstaxan vara att räkna ut den procentuella fördelningen mellan kostnads- och nyttoparametrar för typhus A. Vi väljer typhus A för att det är en fastighet med en bostadsenhet. Fördelningen beräknas på följande sätt:
Alltså, de kostnadsrelaterade avgiftsparametrarna ställs i relation till den totala anläggningsavgiften. Motsvarande görs sedan för de nyttorelaterade avgiftsparametrarna:
Svaren översätter vi till två procent-tal, t.ex. 55 % kostnadsandel och 45 % nyttoandel.
Grundtanken i vattentjänstlagen är att kostnaderna i huvudsak ska fördelas utifrån den nytta en fastighet får eller har av tillgången till allmänt VA. Den kostnad som fastigheten orsakar VA-kollektivet får alltså i normalfallet inte styra avgiften för mycket.
För att säkerställa att kostnadssidan inte tar över för mycket brukar vi på VA Strategi styra mot en fördelning mellan kostnad och nytta som ligger runt 50/50 för ett typhus A. För andra typer av fastigheter, exempelvis ett flerfamiljshus som debiteras flera lägenhetsavgifter, är det naturligt att nyttosidan får övervikt. Var gränsen går för när fördelningen inte längre följer vattentjänstlagens krav på rättvis och skälig fördelning är svårt att veta. Det är däremot viktigt att reflektera över varför de olika avgiftsparametrarna ser ut som de gör i den egna kommunen.
Hur ser fördelningen mellan kostnad/nytta ut i din kommun? Testa att räkna själv!
Ett annat sätt att analysera balansen i anläggningstaxan skulle kunna vara att jämföra anläggningsavgiften för typhus A med avgiften för typhus B. Det som skiljer dessa två typhus åt är antalet bostadsenheter men tomtytan är densamma. Genom att ställa avgiften för typhus B i relation till typhus A får du fram ett potentiellt nyckeltal som beskriver hur många gånger större anläggningsavgiften är för typhus B. Hur högt eller långt talet blir styrs av hur stor (eller liten) lägenhetsavgiften är i förhållande till övriga avgiftsparametrar (i de fall kommunen har en lägenhetsavgift).
Från VA-branschens statistiksystem, VASS, har vi på VA Strategi hämtat data från anläggningsavgifter för typhus A respektive B för samtliga svenska kommuner (baserat på kommunernas VA-taxor 2020). Denna data har sedan använts för att beräkna detta potentiella nyckeltal som vi beskriver ovan. Resultatet hittar du här.
Från resultatet är det tydligt att det finns stora skillnader mellan Sveriges kommuner:
Precis som när det kommer till fördelningen mellan kostnads- och nyttoparametrar finns det inte heller här något direkt svar på vad som är rätt nivå. För oss som räknar fram avgifter skulle det såklart vara en stor hjälp om det fanns några nyckeltal och förhållanden att styra mot.
En liten skillnad i avgiften mellan typhus B och A (lågt nyckeltal ovan) kan tyda på att det finns en ovilja i kommunen att belasta olika former av verksamheter och flerfamiljsbebyggelse med höga avgifter. Effekten av en sådan taxa är att småhusbebyggelsen får dra ett tyngre lass – de belastas med en större del av kostnaderna. Men, det kan finnas många olika förklaringar till hur fördelningen ser ut och det som givetvis också påverkar är vilka typer av fastigheter som kommunen faktiskt ansluter och fakturerar anläggningsavgifter. Alltså vilket fastighetsunderlag som ligger till grund för anläggningsavgifterna.
Att nästan hälften av Sveriges kommuner ligger inom spannet 2,5–3,5 ovan är dock intressant. Det innebär att dessa kommuner har ungefär tre gånger så stor anläggningsavgift för typhus B jämfört med typhus A.
Detta var två potentiella sätt att analysera balansen i en anläggningstaxa. Hur gör ni i din kommun? Har ni några intressanta nyckeltal som ni brukar titta på? Hör gärna av dig och berätta!
Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!
