En fråga vi ofta får i våra uppdrag och under våra utbildningar är om kostnader för överföringsledningar ska vara med när vi räknar fram anläggningsavgifterna i taxan eller inte. Vi förklarar med ett exempel:
I samband med att 50 fastigheter i vad vi kallar ”område A” ska tas in i verksamhetsområdet behöver en överföringsledning byggas för att ansluta området till den allmänna VA-anläggningen. Kommunen funderar nu över vilket underlag de ska ta med när de ska se över de framtida anläggningsavgifterna i taxan. Ska överföringsledningen ligga med i områdets kostnadskalkyl? Är det rätt att anläggningsavgifterna täcker kostnader för överföringsledningar eller ska den belasta brukningsavgiften istället?
Nedan ser vi hur en analys kan se ut om kommunen tar med överföringsledningen i område A. Varje stapel i grafen visar hur stor investeringsutgiften är per fastighet i de områden som ska anslutas till VA framöver. Kommunen planerar utbyggnad till sex områden, A till F. Den röda stapeln visar hur stor investeringsutgiften är per fastighet i genomsnitt om vi räknar bort område A.
Vi kan se hur området med överföringsledningen (område A) sticker ut som väsentligt dyrare jämfört med övriga. Är det rätt att ha med kostnaden för överföringsledningen i beräkningen av anläggningsavgifterna? Är det ett särtaxeområde? Det är något som kommunen behöver utreda.
Beräkningen av anläggningsavgifter regleras i vattentjänstlagen på följande sätt.
32 § Anläggningsavgifterna skall bestämmas på beräkningsgrunder som innebär att en fastighetsägare inte behöver betala mer än vad som motsvarar fastighetens andel av kostnaden för att ordna va-anläggningen.
Denna paragraf innebär att det finns en gräns för vilka kostnader som får belasta kommunens anläggningsavgifter. En fastighetsägare ska inte behöva betala mer än sin andel av utbyggnadskostnaden. För att förstå vad detta innebär när det gäller just överföringsledningar kan vi studera hur domstolarna har resonerat i frågan när den prövats. Frågan om överföringsledningar har prövats vid flera tillfällen i särtaxor.
I Västerviks kommun hade VA-huvudmannen ordnat VA till ett område genom att anlägga en överföringsledning och ett lokalt ledningsnät. I sina beräkningar hade kommunen bedömt att överföringsledningen skulle komma att betjäna 857 fastigheter. Utifrån denna uppgift och de beräknade kostnaderna för området hade kommunen kommit fram till att kostnaden per fastighet blev högre än inom andra områden, och därför hade beslut om särtaxa tagits.
VA-nämnden, vars beslut senare också fastställdes av mark- och miljööverdomstolen, godkände inte särtaxan för det aktuella området. Det som är intressant för oss är VA-nämndens resonemang och beräkning av kostnaden för anläggningen. I sin kalkyl inkluderade VA-nämnden överföringsledningen, men beräknade fastigheternas andel utifrån ett större antal fastigheter. Kommunen hade bedömt att det var sannolikt att 857 fastigheter skulle betjänas av anläggningen inom en snar framtid och de hade använt denna siffra för att bedöma varje fastighets andel av kostnaden för anläggningen. VA-nämnden noterade dock att den fördjupade översiktsplanen angav ytterligare 254 fastigheter som skulle kunna komma att betjänas av anläggningen, även om det i så fall skulle ske först på mycket lång sikt. Antalet fastigheter som hade nytta av anläggningen var då 1 111 st, vilket innebar att varje fastighets andel av kostnaden också blev mindre. I det här fallet verkar domstolen alltså ha accepterat överföringsledningen som en del av beräkningsunderlaget, men att fördelningen av kostnaderna skulle ske enligt det högsta antalet fastigheter som skulle kunna komma att ha nytta av anläggningen.
I ett annat fall I Sotenäs kommun hade kommunen tagit över en befintlig överföringsledning mot en kostnad av knappt 1,5 miljoner kronor. Ledningen betjänade 51 fastigheter inom verksamhetsområdet samt 19 fastigheter utanför verksamhetsområdet som genom avtal var anslutna till den allmänna VA-anläggningen.
VA-nämnden använde sig även i det här fallet av överföringsledningen som en beräkningsgrund och bedömde att samtliga 70 fastigheter hade nytta av ledningen och skulle inkluderas i beräkningen av varje fastighets andel. Genom en beräkning av fastigheternas andelar konstaterade VA-nämnden att kostnaderna för området var så pass mycket högre att särtaxa var motiverat.
För att återkoppla till vårt exempel så kan vi nu konstatera att det är riskabelt att ta med hela kostnaden för överföringsledningen i kalkylen för område A. Det kanske är fler som borde vara med och dela på kostnaden. När vi tar med hela kostnaden ser vi också att området sticker ut jämfört med övriga områden och det gör att vi måste hantera situationen ur ett särtaxeperspektiv.
I de här rättsfallen kan vi se hur domstolen använder sig av 32 § som innebär att varje fastighet ska betala endast sin andel av vad det kostar att ordna nya VA-anläggningar. Det räcker inte att dela investeringsutgiften på de fastigheter som i ett första skede ska anslutas till anläggningen för att beräkna anläggningsavgifterna – om överföringsledningen möjliggör framtida påkopplingar längre bort eller längs med överföringsledningen kan även dessa behöva räknas in. Skulle vi fördela hela investeringsutgiften för att bygga överföringsledningen enbart på de första fastigheterna som ansluts finns det en risk att de får bära en större andel av utbyggnadskostnaden än de fastigheter som ansluter sig senare.
På VA Strategi brukar vi ge rådet att grundprincipen är att inte ta med överföringsledningar, reningsverk och andra stora anläggningar och investeringar i kalkylen för anläggningsavgifterna. Dessa anläggningar är ofta till nytta för många fler än de som ska anslutas i närtid. Men i vissa fall kan det finnas skäl att ta med åtminstone en del av till exempel en överföringsledning i beräkningen av anläggningsavgifterna. Absolut viktigast är att faktiskt utreda, samla in underlag, räkna och slutligen motivera sina val!
Vill du få tillgång till fler artiklar?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!
